För dem var det bara ännu en av alla fladdriga missbrukare, knäppskallar och trasproletärer som kryper omkring på botten. Men botten är en plats i varje människa. Den finns i oss alla. Den ser bara annorlunda ut. Vi bär alla en oändlig fallhöjd inom oss. Och längst ner i själen finns en plats där maktlöshet, förtvivlan och ensamhet råder. Det är där vi hamnar när allting brister. När vi inte orkar bära livets tyngd, eller ens oss själva. Vi kanske inte ens vet om att botten finns. Men så händer någonting: ett äktenskap går sönder, en outhärdlig sorg drabbar oss, en personlig katastrof. Eller bara en ständigt gnagande känsla av meningslöshet och tomhet. En plågsam längtan efter ömhet och bekräftelse som aldrig blir tillfredsställd. Och plötsligt blir smärtan så djup och ohanterlig att vi förlorar kontrollen över våra liv och störtar ner i mörkret. Då är det lätt hänt att man söker efter nånting som kan lindra, trösta, döva.